Inte varmt men nästan vår

Det hörs ett namn över vitklädda landskap
Det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta
Det piper till i telefon
Det är visst nån som är tillbaka

(...)
 Och det är svårt att säga mer än så

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg

Det är visst nån som är tillbaka

Det är så mycket inviter om våren
Bara välja och vraka
Ryktet säger att han sällan bryr sig
Men nu har han gjort sig lite fin
Det är visst nån som är tillbaka

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inte ja men inte nej
Inte bra men helt okej
(...)

Tusen dagar har redan passerat
Vi har ett revir att bevaka
Tusen avtryck i den grå trottoaren
Tusen omvägar hem

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg

Lærarlivet

Inspirert av demonstrasjonen på lørdag, har jeg diktet fritt etter en gammel omskrivning fra lærerrevyen på Rotvoll (HIST) i det herrens år 2006: Vi syns at KS e' for jævlig, og at lønna e for skrinn men at det beste her på jorda, e når det ringe inn Vi syns at Clemet e' en tulling og at kontortid e for dumt Hvis vi mista arbeidstida vår - blir skole-Norge skumt. Men når det bles som verst på toppan og når galskapen får rå ska vi hold omkring kvarainner Og kamp - det ska de få. Å-å--å lærerlivet Her kan det komme til flere vers, så hvis noen har noen gode rim på lager, så er det bare å melde fra.

Skotøy i mars

I dag så jeg et kjærestepar hvor herren var ikledd sandaler, mens fruen forholdt seg til at det fremdeles er mars, og var skodd i UGGs. Vedder på at de er uenige om hva som er "passe temperatur" på soverommet.

Ode til våren

Vår Herre hvelver sin beste himmel over Oslo. Vårblank og selvopptatt speiler sola seg i alle hipstersolbrillene, og lyset romsterer rundt i hjertene på folk. Det er rett og slett trivelig. Fugger'n synger vettløst med brystet mot sola. Det er den gamle gode oppskrifta. Alt er på gang. Vårsola baker i sørhellinga og vi, som fluene, kryper ut av kvisthøla og får livsgnisten tilbake. Vi surrer maskineriet i gang. Motor'n er ikke ordentlig oppvarmet, men med ryggen mot en mislykka vinter, gir vi vingene fullt turtall og roterer skjerfet den andre veien. Vi tuller oss ut av votter, luer og skjerf. Plutselig kan man telle 1000 søte damer. Ankelsokker, forkjølelsessymptomer, utepils, Ray-Bans, grus under skoa, grus i skoa, krokus og fregner. Jeg sitter med attknepne øyne, gjennomstrømmet av go' lunk og varme, men med rim på ryggen. Atter en gang har de livgivende solstrålene funnet veien til det kalde nord, og jeg nøler ikke ett sekund. Jeg tiner. Innvendig. Overalt høres takknemlig småprat. Jeg strekker hals, strekker pelsen, rister på fjørdrakta, og tenker at nå - nå er det vår! Smil - nå er det vår. Smiler. Smiler. Blir solbrent i hjertet. For nå smiler alle tilbake.

"Jeg skrur på litt musikk, for this is gonna be a long one..."

Those were the exact Words of my dentist. Men jeg liker henne godt. Jeg så for meg scenene fra en film hvor volumet skrus opp etter hvert som skrikene til torturofferet tiltar. Vakkert, på den sadistiske måten. Med munnen full av bomull og spyttsuger kjempet jeg tappert mot en kjeve som holdt på å gå ut av ledd flere ganger, samt at svelgerefleksen gjorde livet vanskelig for den stakkars tannlegeassistenten som var under opplæring. "Hvis du synes jeg er litt frekk mot henne, så er jeg det. Men hun skjønner ingenting. Hun forstår ikke et ord av det jeg sier til henne", kunne min vakre, pakistanske tannlege betro meg, da den miserable tannlegeassistenten var ute et øyeblikk for å hente noe. To timer med gaping, og 3000 blanke kroner seinere var jeg ferdig. Hun forsynte meg med en feit ibuxtablett og minnet om at tannlegekontoret holdt åpent til kl 18:00 påfølgende dag. Direkte, men dyktig. Det er greit, det.