Dæ er kalt å flyge nakjin når dæ blæs

Livets viderverdigheter og vederstyggeligheter har je fønni i Prøysens materiale. Han er med. I medgang og motvind. En griskokktrøst for den som ittno fekk. Hans skråblikk og skeive kommentar til hverdagens agg og kjærlighetens vrangskap får meg til å trekke på skuldren og tenkje at det er godt å ha Prøysen når dæ blæs.

Når je har bydd fram hjertet mitt og fått nei, når hjerte har frøsi og vørti klaka. Og je har gått og tenkt og tenkt på åffer jinta har ti andre enn meg, så finns det trøst i at: Men er du litt halvrar og går att å hangle/ og fremdeles trur det er en sykkel du mangle/ så kan du få kjøpt en ta meg. Og når je har hatt kjærlighetssorg: je åt itte mat og vart tynn som en staka - Er kvinnfolk - kvinnfolk. Og tæk det som blenkje.

Andre gonger har det vøri hjertet mitt som har skofte. Jeg har også vært den som har narret. Jeg har møtt jinter som je sjøl var litt for god for. Det har vørti for stutt på jordet, på stigen der hu stod. Jeg har tenkt at det får vara, og lætt jinta fara. Det er så lite som skiller før stigen blir for stor. En tanke fin og drømmeblå - og derfor knuser andre under jønnbeslåtte sko. Jeg har satt meg på strå - og nå som det omtrent itte finns kvinnfolk mer å få. Bratt i nakken.

Og slit je som lærer og nesten synk i kne, og kjenner meg liten og betydningsløs i samfunnsmaskineriet, da tenkjer je at: Arbe skjemmer ingen. Nei, alt slags ærlig arbe er like fint og bra. Je syns ofte det blir for lite gjort, og at dagen blir for stutt. Da er det godt at je og får en dag i mårrå.

Og je har vørti forelske midt i hverdagen. Hu var så pen. Je sank i et hav og je steig mot en himmel. Og himmelen var skyfri og ren. Je stole på jinta som presten på blåna. Je bau fram et hjerte så hett som ei glo. Ingen lenker, bånd og tvang - berre kjærtegn. Man blir så glad når sola skinn att.

Og jeg har søtti kjærest på en stol, omkring meg har jeg hatt slekta tæl den jinta je har kjær. Og så sitt du der og klappe helt til katta viser klør Og den minste ungen seie "hu har æller klore før" Du får ta det som det kjem og seie morosamme ord for nå sitt du å er kjærest på en stol.

Å jinter, å jinter - å hjerte mitt for dekk. Livet er vel litt sånn: Kjøp en fiol - ellers får du en blåveis. Glem at det snødde på Kolsås i går. Og lær deg din smørgjøk - at nå er det vår. Allting uti livet går i ring. Og lykka kæin en itte ha i æll evinlighet. Men neggu om je græt.

Inte varmt men nästan vår

Det hörs ett namn över vitklädda landskap
Det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta
Det piper till i telefon
Det är visst nån som är tillbaka

(...)
 Och det är svårt att säga mer än så

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg

Det är visst nån som är tillbaka

Det är så mycket inviter om våren
Bara välja och vraka
Ryktet säger att han sällan bryr sig
Men nu har han gjort sig lite fin
Det är visst nån som är tillbaka

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inte ja men inte nej
Inte bra men helt okej
(...)

Tusen dagar har redan passerat
Vi har ett revir att bevaka
Tusen avtryck i den grå trottoaren
Tusen omvägar hem

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg

Lærarlivet

Inspirert av demonstrasjonen på lørdag, har jeg diktet fritt etter en gammel omskrivning fra lærerrevyen på Rotvoll (HIST) i det herrens år 2006: Vi syns at KS e' for jævlig, og at lønna e for skrinn men at det beste her på jorda, e når det ringe inn Vi syns at Clemet e' en tulling og at kontortid e for dumt Hvis vi mista arbeidstida vår - blir skole-Norge skumt. Men når det bles som verst på toppan og når galskapen får rå ska vi hold omkring kvarainner Og kamp - det ska de få. Å-å--å lærerlivet Her kan det komme til flere vers, så hvis noen har noen gode rim på lager, så er det bare å melde fra.

Skotøy i mars

I dag så jeg et kjærestepar hvor herren var ikledd sandaler, mens fruen forholdt seg til at det fremdeles er mars, og var skodd i UGGs. Vedder på at de er uenige om hva som er "passe temperatur" på soverommet.

Ode til våren

Vår Herre hvelver sin beste himmel over Oslo. Vårblank og selvopptatt speiler sola seg i alle hipstersolbrillene, og lyset romsterer rundt i hjertene på folk. Det er rett og slett trivelig. Fugger'n synger vettløst med brystet mot sola. Det er den gamle gode oppskrifta. Alt er på gang. Vårsola baker i sørhellinga og vi, som fluene, kryper ut av kvisthøla og får livsgnisten tilbake. Vi surrer maskineriet i gang. Motor'n er ikke ordentlig oppvarmet, men med ryggen mot en mislykka vinter, gir vi vingene fullt turtall og roterer skjerfet den andre veien. Vi tuller oss ut av votter, luer og skjerf. Plutselig kan man telle 1000 søte damer. Ankelsokker, forkjølelsessymptomer, utepils, Ray-Bans, grus under skoa, grus i skoa, krokus og fregner. Jeg sitter med attknepne øyne, gjennomstrømmet av go' lunk og varme, men med rim på ryggen. Atter en gang har de livgivende solstrålene funnet veien til det kalde nord, og jeg nøler ikke ett sekund. Jeg tiner. Innvendig. Overalt høres takknemlig småprat. Jeg strekker hals, strekker pelsen, rister på fjørdrakta, og tenker at nå - nå er det vår! Smil - nå er det vår. Smiler. Smiler. Blir solbrent i hjertet. For nå smiler alle tilbake.